Locum.se - För vården i tiden

För vården i tiden

Ett sjukhus är en spegel av sin tid. Det gäller medicinska insikter och synen på patienten, likväl som tekniska lösningar och materialval. Följ med på en resa bland idealen som formade vårdfastigheterna under förändringens och framstegens 1900-tal.

När man tittar på de sjukhus som har byggts i Stockholms län på 1900-talet blir det tydligt hur de representerar olika idéer om vad ett sjukhus är och olika arkitektoniska ideal. Samhällsutvecklingen speglas tydligt i Karolinska Universitetssjukhuset i Solna respektive i Huddinge samt i Södersjukhuset.

Karolinska i Solna invigdes 1940. Det uppfördes som ett campus med många byggnader i rött tegel. Var och en rymde en viss klinik som tillägnades en viss sjukdom, ett visst kroppsorgan eller en behandlingsform, som exempelvis thorax, endokrinologi och Radiumhemmet. På samma sätt byggdes S:t Görans sjukhus på Kungsholmen.

Den lösningen kan ses som ett arv från militärens uppdelning i divisioner och hade planerats så i flera decennier. Dessutom skulle Karolinska sjukhuset också samarbeta med Karolinska institutet som hade grundats redan 1810, då främst i syfte att utbilda militära fältskärer.

Även om fokus alltså var att utveckla specialistkompetenser för olika sjukdomar fick miljön omkring sjukhuset en viktig roll, bland annat med en stor park för patienter att vistas i eller betrakta från sjuksalen. Det var redan då väl känt att natur och grönska bidrar till den läkande processen. Att patienterna behövde lugn och ro tillgodosågs också genom att det låg högst sex patienter i varje sal, det byggdes också enskilda rum, en nymodighet vid den tiden.

År 1944, fyra år efter Karolinska i Solna stod klart, invigdes Södersjukhuset. Det byggt efter helt andra idéer, trots att projekteringen inleddes på 1920-talet och alltså länge pågick parallellt med Karolinska.

Kung Gustav V studerar en modell av Södersjukhuset
Bild: Kung Gustav V studerar en modell av Södersjukhuset.

Södersjukhuset skapades enligt tanken att det är patienten som ska behandlas, inte sjukdomen. Patienter med flera olika sjukdomar och krämpor skulle alltså kunna behandlas effektivare och mer humant. Därför är Södersjukhuset ett sammanhållet huskomplex med två parallella över trehundra meter långa huskroppar, åtta–tio våningar höga, en med vårdavdelningar, en för behandlingar. Kommunikationen skulle vara enkel, snabb och huvudsakligen horisontell mellan blocken och flyglarna genom sexton förbindelseleder i olika våningsplan. En tanke var att blocksystemet skulle minska vårdtiden, exempelvis kunde kirurgi och patologilabb samarbeta bättre om de låg nära varandra. Södersjukhuset skulle även bedriva forskning, nära vården.

Sjukhuset fick en hel del kritik. Det blev för stort och passade inte in i Stockholms stadsbild, tyckte många, trots att betongbyggnaden, som hade uppförts i funktionalistisk stil, målades i lysande vitt. Backen fram till entrén var svår för de sjuka, menade man också. Men Årstaberget var den enda lediga tomten som kunde ta emot ett så stort sjukhus – och staden ville att även Södermalm skulle få just ett sådant. Dock fanns inte utrymme att skapa en parkmiljö. Patienterna fick en vacker utsikt över Årstaviken i stället.

Ett annat skäl att bygga på berget var att det i de oroliga krigstiderna var angeläget att även bygga ett riktigt stort skyddsrum under Skandinaviens då största byggnad.

När Huddinge sjukhus nästan trettio år senare, 1972, tog emot sina första patienter hade synen på vad ett sjukhus skulle vara utvecklats än mer. Sjukhuset var en världssensation när det byggdes och är än i dag en förebild för nya sjukhus över hela världen.

Huddinge sjukhus
Bild: Huddinge sjukhus tog emot sin första patient 1972 och var då en världssensation

Sjukhuset – på den tiden Europas största sjukhus, lika stort som Gamla Stan – består av flera fem våningar höga huskroppar, byggda med prefabricerade betongelement, som förbinds med glasade gångar. Det var en utveckling av kommunikationsvägarna på Södersjukhuset, med raka, horisontella transportvägar. Närbesläktade kliniker placerades i gemensamma block, med en centralt placerad service.

Hela sjukhuset, från byggnader till inredningar, är standardiserat. Byggnaderna är samtidigt mycket flexibla. Bland annat kan samtliga innerväggar flyttas. Grundtanken var att alla verksamheter skulle kunna placeras var som helst.

Det framstår mer som ett miniatyrsamhälle än som ett jättesjukhus, i sig en god illustration till hur sjukhusen har förändrats sedan Karolinska i Solna började projekteras för ett sekel sedan.

När sjukhusen i Stockholms läns nu byggs om och byggs ut är enkelrum och ny avancerad teknik i både fastighet och vård en självklarhet. Samtidigt läggs stor vikt vid att bygga vidare på fastigheternas arkitektoniska och tidstypiska värden. För varje sjukhus är, och ska vara, ett barn av sin tid. Lägg därtill nutidens tankar om det robusta sjukhuset, alltså att tekniska system och funktioner ska klara olika typer av störningar. Precis som för tvåhundra år sedan då fältskärerna utbildades på Karolinska institutet är sjukhusen även en viktig del av Sveriges beredskap.

Artikeln kommer från tidningen Rum, nr 4, 2017. Läs hela tidningen här >>