Lise-Lotte jobbar med lokal blick

Med mer än 30 år inom vården har Lise-Lotte Olofsson Hernström god inblick i hur vårdlokalerna ska vara utformade för att arbetet ska fungera optimalt. Den kompetensen bidrar hon nu med i byggprocessen när nya vårdfastigheter planeras och byggs.

Möte med vårdlokalutvecklare

Att ett vårdrum har tillräckligt stor yta är viktigt för både patienter, anhöriga och för personalens arbetsmiljö. Även sambanden mellan olika funktioner måste planeras så att arbetsflödet fungerar. Sjukhuslokaler ska helt enkelt vara utformade efter behoven hos dem som ska använda lokalerna.

För att säkra att man i en byggprocess tar hänsyn till alla dessa olika aspekter har Locum vårdlokalutvecklare med erfarenhet från sjukvården. De ansvarar för att de vårdfastigheter som Locum förvaltar verkligen blir ändamålsenliga för den kliniska verksamheten. Lise-Lotte Olofsson Hernström är en av dem.

– I en byggprocess är jag med och stöttar hela vägen, från ax till limpa. Det kan röra alltifrån att granska en ritning på idéstadiet till att säkra att vi väljer användbara detaljer i inredningen.

Men Lise-Lotte Olofsson Hernströms åsikter är aldrig godtyckliga. För henne är alltid funktionen i vårdlokalerna i fokus och hon lutar sig mot detaljerade kravspecifikationer när hon deltar i planeringen av nya vårdfastigheter eller vid diskussioner kring ombyggnationer.

Till sin hjälp har hon exempelvis Locums framtagna konceptprogram som innehåller koncept för verksamheter som akutmottagning, integrerad BB och förlossning, operation, sterilteknik och bild- och funktionsmedicin med flera. Syftet är att standardisera lokallösningar och stödprocesser för att få säkrare och effektivare vård och mer hållbara byggnader.

I det arbetet har Lise-Lotte Olofsson Hernström även stor nytta av dryga trettio års erfarenhet från jobb inom olika specialiteter inom både sluten- och öppenvård. Hon har god inblick i vårdverksamhetens behov och även om arkitekterna är proffs på att rita sjukhus kan de behöva stöd från henne för att förstå hur funktionen i lokalerna behöver anpassas efter vårdpersonalens arbetsflöde och logistik. 

Ett konkret exempel på det är ett förslag från en arkitekt om att ha vårdpanelen vid patientsängarna i vissa rum i ett vertikalt läge för att det vore mer estetiskt tilltalande än standardutformningen som innebär att alla uttag för el och gaser sitter i ett horisontalläge ovanför sänggaveln. Sådana förslag bör genomlysas så man väger för- och nackdelar innan beslut tas, menar Lise-Lotte Olofsson Hernström. 

Lise-Lotte Olofsson Hernström

– Om ett nytt team, som inte är bekant med rummet, kommer in till en patient som har fått hjärtstopp ska de inte behöva leta efter en kontakt. Att det ser lika ut i alla rum ökar patientsäkerheten. Det är också av arbetsmiljöskäl. Personalen ska inte behöva kröka rygg eller stå på tå för att nå det de behöver.

Och det är inte bara arkitekter och byggprojektledare som får del av hennes råd. Det händer också att hon måste göra vårdverksamheten besviken. Då får hon bildligt talat ta på sig bygghjälmen och företräda byggsidan och förklara för vården hur och varför olika prioriteringar görs och på vilka grunder beslut fattas när nya vårdbyggnader planeras och finansieras. På så sätt fungerar hon som en brygga eller tolk mellan de olika parterna.

Det kan handla om idéer på att göra patientrummen mer hemtrevliga genom att exempelvis sätta upp tapeter eller ha små kylskåp. Men det skulle inte uppfylla hygienkraven. Regelverket är mycket tydligt i det avseendet både vad gäller material och ytskikt. Väggarna ska kunna torkas av för att minska risken för infektioner och att garantera att matrester slängs och kylar torkas ur efter varje ny patient skulle vara en omöjlighet, menar Lise-Lotte Olofsson Hernström.

– Ibland känner jag mig som »the bad guy«. Det är inte så kul att behöva säga nej till förslag som kommer upp kring hur en vårdlokal kan planeras eller utformas. Men det blir då och då min lott i den yrkesroll jag har, säger Lise-Lotte Olofsson Hernström. 

Tiderna förändras och det gör även kraven på vårdlokaler. Det som gällde för tjugo år sedan kan vara passé i dag. För Lise-Lotte Olofsson Hernström och hennes kolleger är en viktig del i jobbet att vara omvärldsbevakare och internationella nätverkare.

Det som kännetecknar dagens vårdfastigheter är de ska göras flexibla så att annan verksamhet än den som det planerats för initialt skulle kunna flytta in. Även patienternas ökade inflytande märks i hur lokalerna planeras, numera placeras exempelvis handfaten inne på vårdrummen i stället för strax utanför för att patienten ska kunna se att vårdpersonalen tvättar sina händer. Det gör dem delaktiga i vårdens hygienrutiner. 

Specialister på vårdlokaler drar lärdom av tidigare erfarenheter, inspireras av goda exempel och uppdaterar sig för att hela tiden anpassa lokalerna efter nya sätt att arbeta på inom vården.

– Det gäller att vara ödmjuk och vara beredd att omvärdera, säger Lise-Lotte Olofsson Hernström.

Ett jobb i fyra steg:

1) Analyserar planerna för ett byggprojekt och kommer bland annat med input kring detaljerade krav på lokalernas ytor. Säkerställer att planritningen tar hänsyn till vårdens arbetsflöde så att rum, medicinsk utrustning och andra stödfunktioner placeras på ett sätt som blir funktionellt för den kliniska verksamheten.

 2) Granskar arkitektens förslag på ritning och har främst fokus på lokalernas exakta mått. Korrigerar vid behov så att alla krav uppfylls.

3) Säkerställer att planerna på de invändiga lösningarna blir funktionella och överensstämmer med uppsatta kriterier. Det kan röra material, ytskikt och vilken typ av dörr som är bäst lämpade för att kunna passera med exempelvis patientsängar eller rullstolar.

4) Beslut om hur de färdiga invändiga rummen ska utformas i detalj. Det kan handla om hur många och vilken sorts uttag som behövs och hur ett golv ska väljas för att vara lätt att städa men ändå så pass skrovligt att halkrisken minimeras.  

Artikeln kommer från tidningen Rum nr 4, 2017. Läs hela tidningen här >>