Att skapa konst för en vårdmiljö innebär särskilda utmaningar men också stora möjligheter. I arbetet med Power Clouds har konstnären tagit sig an ett komplext och omfattande uppdrag där material, arkitektur och mänskliga behov måste samspela. Resultatet är ett platsspecifikt verk i keramik som sträcker sig över flera våningsplan och bjuder in både personal och patienter till en varierad och läkande upplevelse. Konsten tar plats tätt intill den nya byggnaden och som minst är avståndet mellan huskropparna endast 80 cm.

– Jag har inte arbetat i sjukhusmiljö tidigare, så det här har varit både spännande och svårt, berättar Linda Karlsson. Att få röra sig i huset, gå i kulvertar och se de delar av byggnaden som patienter aldrig möter har varit en spännande del av processen.

Bild: "Lev nu" är ett av budskapen i konstverket.

Visuell kontakt mellan våningsplanen

Konstverket är uppbyggt som en sammanhängande berättelse som löper längs fasaden, från ett hörn högst upp och hela vägen ner. Samtidigt är det bara konstnären själv som känner till helheten fullt ut. För betraktaren inne i huset mittemot blir det i stället fragment och mindre utsnitt av berättelsen som förändras beroende på var man befinner sig.

– Det är egentligen omöjligt att se hela verket på en gång. På varje våningsplan möter man en del av berättelsen, säger hon.

Hon har också arbetat med att skapa visuell kontakt mellan våningsplanen. Genom fönster och öppningar kan man skymta delar av verket ovanför eller nedanför, som små hemligheter som väntar på att upptäckas.

Bild: Konstnären Linda Karlsson samtalar med Locum intill hus 20.

Konstens roll i vården

Synen på konst i vårdmiljöer är central i projektet. För konstnären handlar det om att skapa något som ger kraft, vila och en möjlighet att rikta blicken bort från sjukdom och prestation.

– Jag tror att konst kan fungera som en plats att vila i mentalt. Något som gör att man för ett ögonblick slipper tänka på sig själv och i stället kan vända sig mot något annat, som natur, symboler och berättelser.

Inspirationen kommer från symboler som i olika kulturer förknippas med läkande och styrka, liksom från djur- och naturmotiv. Moln som man kan ligga och titta på, hav som man kan fastna i med blicken – sådant som inte är ”skrivet på näsan” utan öppet för egna tolkningar.

Keramik – taktilt och beständigt

Materialvalet har varit avgörande. Keramik erbjuder både färg, hållbarhet och något taktilt som passar väl i vårdmiljöer. Keramik är beständigt och robust, men det kan ändå ge en känsla av närvaro och handens arbete. Man kan ana former, mönster och fingertoppar, även om man inte får röra vid verket.

Det stora formatet innebär också ett avancerat logistiskt arbete. Verket består av omkring 300 större delar, som i sin tur är uppbyggda av mängder av mindre fragment. Varje del måste torka, brännas och passa exakt ihop med sin plats i helheten.

– Det är som ett enormt pussel. Varje liten bit måste hållas ordning på så att den hittar tillbaka till rätt plats. Det är utmanande, men också väldigt roligt, menar Linda Karlsson.

Bild: Två fasadklättrare fäster noggrannt 300 keramiska delar på fasaden.

Ett konstnärskap i rörelse

Arbetet har också påverkat konstnärens syn på sitt eget skapande. Projektets skala och komplexitet har öppnat nya dörrar för framtida idéer och ansökningar. Att samarbeta med många olika aktörer – från förvaltning till tekniker – är ovant jämfört med det mer ensamma konstnärliga arbetet, men också lärorikt.

– Det är mycket som ska fungera samtidigt och det kräver energi. Men när bitarna börjar falla på plats känns det otroligt meningsfullt.

När verket står färdigt är ambitionen tydlig: att skapa något som lever med platsen och människorna i den.

– Om någon, vare sig det är personal eller patient, kan hämta kraft ur konsten, då har den gjort sitt jobb.